Ingela: Att inte kunna rida på morgonen på vardagarna då jag är en morgonmänniska.
Jonas: Att släppa ut alla 7 hästarna på morgonen.
Ingela: Att inte kunna rida på morgonen på vardagarna då jag är en morgonmänniska. Jonas:
Stefan Spak Johan Fridberger Ingela: Johan Fridberger Stefak Spak Erik Brodin Helene Hokkanen Jonas: Att blicka tillbaka i tiden med Pepper gör jag med både stor glädje och sorg. Ett speciellt ögonblick för mig och som jag är väldigt stolt över är min första och därmed även sista tävlingsstart med Pepper. För vem skulle kunna tro att jag med några få månaders ridning bakom mig vinner min första western horsemanship över andra mycket mer rutinerade ekipage. Att rida ärevarvet i samlad galopp och frugan på läktaren kändes sjukt stort. Ingela: Det jag kommer att berätta nu kan jag tacka Joanna för.
Sommaren 2012 hade hon sin quartervallack Felix hemma hos oss. Joanna är en mycket orädd och framåt tjej och många av hennes egenskaper är jag sjukt imponerad av. När jag hörde dagens fråga så var det första jag kom att tänka på den sommardagen när vi red mitt ut i skogen. Joanna först på sin Felix och jag efter på Pepper. Jag har sedan 12-års åldern varit hopprädd efter att hoppat stillastående över ett 1,20 hinder på min dåvarande sköthäst Pride Supreme. Olyckligtvis hamnade jag framför sadeln efter hindret och där kom hopprädslan som en blixt från skyn. Jag travar inte ens små låga kryss, tycker det är jätte otäckt. Så åter till den varma sommardagen med Pepper. Vi kom till ett ställe i skogen med flertalet små diken. Joanna satt där barbacka och med endast grimma och grimmskaft och hoppade fram och tillbaka. Jag tog mod till mig. Kramade om benen, höll ena handen om hornet och förde den andra handen med lös tygeln framåt. Blundade och litade på Pepper och vad hon hoppade! Mjukt, försiktigt dike efter dike. Dock bara i skritt MEN jag är så stolt över mig själv att jag vågade. Detta låter som en liten fjantig bagatell för er som läser men för mig var det något stort. Jonas:Jag har aldrig haft någon hästrädsla men däremot en osäkerhet. Och den osäkerheten har varit galoppen men det är bara för att jag endast har galopperat nu i nio månader och där till endast en gång i veckan. Nu känner jag inte så mycket osäkerhet längre och det har Rosa hjälpt mig mycket med. När vi var på Long Valley så satt jag upp på tre okända hästar och galopperade och det stärkte min självkänsla. Ingela: Det första jag kom att tänka på när jag läste vilken fråga det gällde var: barbacka. Eller barbackapad rättaresagt. Jag har alltid gillat att skritta barbacka men aldrig tänkt tanken att göra det på Magic. Nu har det blivit så under senhösten att jag valt barbackapaden framför sadeln även om vi bara hållt oss till skritt.
Rädslan har varit främst att inte kunna lita på honom eller vilken häst som hellst för den delen men nu släpper den rädslan allt mer. Ett steg är att våga rida mer barbacka, lita på sin häst och min egna förmåga. Kan göra ett tilllägg och nämna att jag faktiskt joggat en långsida nu och han var som en mjukt fluffigt moln att sitta på. Jonas: Min favorit är bettlöst, att rida med mer skänklarna,mindre hand och lita på både häst och min förmåga. Jag uppskattar både sidepull och repgrimma men skulle gärna vilja testa bosal. Jonas:
Beror på vad man ska göra. I ridhus kan man lägga focus på träningen medans skogen är balsam för själen. Ingela: Jag måste svara ridhus även men har börjat uppskatta skogen allt mer. Jag är uppvuxen på hästryggen i skogen och vi när vi bodde på gården fanns det endast skogen som alternativ. Numera har vi hästarna (hästen) uppstallad på en större anläggning med flera ridhus men kommer ändå fokusera på att rida ut i vinter. Jonas: Jag hade aldrig haft en tanke på att skaffa egen häst förrän vi skaffade våra första 2006. Nu kan jag nog inte tänka mig ett liv utan. Mitt intresse har växt enormt sen jag började rida Pepper regelbundet. Om Ingela skulle tappa intresset nån gång och vilja sälja hästarna så skulle jag nog med högsta sannolikhet se till att behålla en till mig själv. Anledningarna till att jag väljer att ha häst är nog att de stärker mig både fysiskt och psykiskt. Jag har aldrig under mina 32 år på fötter känt mig såhär fräsch i kroppen, inte stel någonstans, hyfsat vig osv. Dessutom har mitt tålamod gentemot resten av världen ökat enormt. Jag har mer förståelse för inte bara djurs beteende utan även människors. Jag har t om fått mer tålamod när jag trilskas med någon gammal bil, och det är ju också någonting jag älskar att göra vid sidan av hästintresset. Föresten är nog inte hästarna något intresse för min del. Dom är en del av min familj. När jag är med hästarna infinner sig ett lugn i hela kroppen. Jag (Jonas) och Pepper augusti 2013 Våran Hot Rod Ingela: Hästintresset har kommit och gått i 28 år, sedan mitten av 80-talet. Undrar hur länge man kommer att låta ens fritid, ens liv (och ekonomi) fyllas upp av dessa vackra och givmilda varelser? Just nu känns den delen av ens liv avlägset. Det har alltid känts så naturligt och självklart att jag ska hålla på med hästar så det kommer nog hålla i sig ett bra tag till. På senare år har mitt intresse ändrats och det var i samband med att vi blev hästägare för första gången och vi stod där med två unghästar samtidigt som jag ville lära mig western. Bra kombination det där.. Men hur som helst så föddes viljan att lära mig hästars beteende och kroppsspråk. Att vara lyhörd och lyssna på hästen vad den vill förmedla mig. Vad är det för fel jag gör när det inte blev som jag tänkt? Att börja rannsaka mig själv är heller inte det lättaste. Att inse sina egna fel och brister men att även våga se de goda sidorna. Det är därför jag väljer att ha häst. Glädjen att utveckla mig själv och även hästen för att finna det samspel som är så viktigt. Att finna känslan som jag så strävar efter. Känslan av perfektion, när allt stämmer och glädjen sprider sig genom kroppen så man vill skrika rakt ut av all värme. Det kan lika gärna vara ett ridpass på banan som en uteritt eller varför inte barbacka med halsring. Vad man gör i det stora hela har ingen betydelse. Men känns det rätt så finns det inget underbarare. Ingela: Mitt bästa hästminne sedan jag började rida 1987 var faktiskt dagens lördagens ridpass på Pepper. Har inte ridit så mycket på sista tiden men idag tog jag mig ett pass på uteridbanan. Vi har haft en del små problem med galoppen då hon är så känslig för både tygel och hand. Inga strörre problem men idag red jag med känsla. När jag väl bara lät mig själv bli ett med henne och låta mig själv föja hennes andetag hennes rörelser så var allt som en dröm. Jag behövde bara sitta ner försiktigt med mitt yttre sittben för att få till underbara galoppfattningar. Jag trodde inte det var sant när vi föll in i sakta galopper längs fyrkantspåret gång på gång. Bra takt,utsökt tempo så jobbade hon på väl under sig med bakbenen och mulen mellan knäna med en känsla som att tyglarna var som sytrådar. Jag som galopprädd varit kunde inte tro det var sant. Gång på gång lekte min hand med henne på manken för att till slut luta mig lätt framåt och klappa henne på halsen där vi fortsatte i samma härliga tempo. Jag vet att Jonas har tagit över henne en hel del men som Siiri sa: Det syns att ni två hör ihop, ni är som gjorda för varandra. Jonas:
Mitt bästa hästminne, hittills, när vi skulle hämta hem Magic från 6 mån träning hos Helene Hokkanen. Ingela ville inte rida honom så jag satt upp istället. Gjorde några cirklar, kände av honom lite, satte sedan av i en superskön galopp, visserligen fel galopp men det gjorde inte så mycket just då, känslan av att aldrig vilja sitta av infann sig. Nu tar man varje tillfälle i akt att galoppera honom, varv efter varv, fast nu med rätt ben först ;) helt magisk är han den lilla valpen. Ingela om Magic:
1. valpig 2. känslig 3. trygg 4. orädd 5. talang Jonas om Pepper: 1. känslig 2. rolig 3. trygg 4. barnkär 5. personlig |
Categories
All
Archives
October 2015
|